Den här skoldagen var riktigt konstig. Allting var på topp, och Lisa var äntligen tillbaka efter några dagars vila från sin förkylning, jag förstod de ganska så komplicerade talen i matteboken som fyraåringar borta i Japan klarar av.

Jag älskar när matten går bra eftersom att det är ett av mina svagaste ämnen.

På lunchrasten bara brast allting, allt det jag hållt inombords i nåt år. Även fast det kändes som om huvudet skulle sprängas när tårarna rann som en flod ner för mina kinder så kändes det otroligt skönt att få släppa ut det, och ännu bättre kändes det när mina klasskompisar pratade med mig, satte sig där med mig och försökte trösta mig. Jag hörde på dem att allt skulle bli bra, att dom brydde sig. Även om de inte sa så mycket, utan bara satt där.

"ibland måste det brista för att man ska orka ta tag i det jobbiga och kämpa vidare" Det tror jag på.

puss

/e