Jag började på dagis när jag var 1½ år gammal.
Jag var väldigt omtyckt bland dagisfröknarna. Men en av dom som hette Anna, tyckte om mig mest tror jag.
Hon tog nämligen hand om mig nästan hela tiden ^.^
Jag minns att jag aldrig ville åka hem när mamma hämtade mig haha :p
Jag fick många vänner som jag tyvärr inte har nån kontakt med nu </3
Jag slutade på dagis när jag var 5 år.

De året jag skulle fylla sex år så började jag i förskolan på Östra skolan.
Vi var en väldigt liten klass. Endast 8 st. 3 killar och 5 tjejer.
Jag var väldigt blyg. Men ändå så fick jag många kompisar.
Jag har kontakt med nästan alla där ifrån. Varav 2 av dom går i min klass nu också :p

Sen började jag 1an, vi gick tillsammans med en 2a också. Så våran klass blev en sk 1-2a.
Jag hade fortfarande samma kompisar. Fick även några till. Folk började reta mig för mitt utseende.
Men jag brydde mig inte så mycket. Jag fortsatte leka ändå. När jag började 2an så blev det en helt annan klass.
Tre olika klasser blev en. Vi var 25st i klassen tror jag. Vi var den bråkigaste klassen på skolan. Vi bytte lärare varje år. Dom sista åren hade vi 3 olika lärare på ett år. En av dom slutade för att hon inte orkade med oss.
hemsk klass?

Men iallafall så var det i tvåan som allt började. Dom retade mig,mobbade mig och var så jävla taskiga mot mig
bara för mitt utseende. Dom sänkte mitt självförtroende nåt otroligt mycket. Jag vågade nästan inte vara med på idrotten, jag var rädd för att gå till skolan. Jag hade inte så många kompisar under den tiden.

Under tiden jag gick i 5an och 6an så mådde jag som värst. Jag var rätt tjock då också. Dom mobbade mig fortfarande för mitt utseende. Jag hade blivit så svag. Jag orkade inte stå emot. Så fort jag fick en basketboll kastad på mig så bröt jag ihop. Jag blev ledsen för ingenting. Dom som gick i min klass, dom som höll på och mobba mig, dom har förtstört mitt liv! Jag var så trött på allt, så jag började gå ner i vikt, jag RASADE i vikt. Jag blev smal, gick säkert ner 10 kilo. Jag började göra mig själv illa också. Märkena finns fortfarande kvar. De är det värsta..

Dom pojkvänner jag hade under den tiden, dom dumpade mig för att dom blev mobbade för att dom var tillsammans med mig. Dom ville ha status. Dom struntade totalt i mig, dom struntade totalt i hur jag mådde.

Jag började 7an. Jag fick reda på att jag skulle gå i samma klass som emelie. Lärarna hade sagt att klassen var så lugn. Jag kände mig riktigt trygg när jag skulle börja där.
Men jag hade fel. Ett av mina ex, min förta riktiga pojkvän, gick ju på samma skola. Men inte i min klass. Han började mobba både mig och emelie. Han sparkade mig, och ibland emelie. Både lärare och kompisar såg det. Men dom brydde sig inte. Dom gav mig en blick bara. Jag började gå till kuratorn och prata. Inget hände, alla hans kompisar började häva ur sig saker som "tjockis,fulig,äru stum?,dom började skratta åt mig" och en massa annat. Jag sprang hem gråtandes ibland, skolkade från vissa lektioner när jag såg att dom var där. Jag var så svag. Jag gjorde mig själv illa, igen. Det blev aldrig bättre.. Men när jag hade gått till kuratorn och antimobbningsteamet för säkert sjunde gången. Så slutade allt. Jag började må bra.
Sen, resten av sjuan var helt okej. Men jag var fortfarande svag och kände mig rätt liten.

Under sommaren 2010 hände mycket. Jag tappade kontakten med emelie. Vi började bråka.
Så, när jag började 8an så var vi inte vänner längre. Vi ignorerade varandra. Men jag hade ju Nathalie och Gulle.
Sen började folk att häva ur sig saker igen. Men jag orkade inte falla tillbaka till alla depprisioner, så jag sa antingen emot eller så ignorerade jag de. Det funkade. Nu är det nästan ingen som säger nånting längre. Det är sååå skönt! Jag och emelie har bråkat så mycket. Vi går ju i samma klass, det gör det verkligen inte bättre. När jag träffade henne första gången så trodde jag aldrig att hon kunde bete sig såhär illa. Men tyvärr så hade jag fel. Våran vänskap är över. Jag har börjat stå på fötterna igen. Jag börjar få tillbaka mit självförtroende, sakta med säkert. Så nu hoppas jag verkligen inte att nån förstör det här. Jag måste väl också få må bra nån gång?

Till alla som har funnits där för mig och inte bara lämnat mig, ni betyder så enormt mycket ska ni veta. Ni har funnits där, ni har gett mig stöd i alla svåra situationer. Utan er hade jag aldrig klarat av det här. Ni vet vilka ni är.
Jag vill verkligen aldrig förlora er! Mamma, min mamma. Hon är guld värd. Hon har funnits där. Hjälpt mig i vått och torrt. Jag älskar dig mamma <3

Alla tjejer i min förra klass, den där klassen jag fick med från 2an till 6an..
Började nästan gråta när jag skrev det här. Det väcker verkligen många minnen ._.
Nu vet ni iallafall lite om min skolgång hittills.
Hoppas ni orkar läsa allt ^.^
puss
/e